aprilgatan

ofta drömmer jag om att leva i annan tid. sjuttiotalets magi, femtonhundratalets enkelhet eller tjugotalets korta hår och byxbeklädda ben. men igår slog mig tanken, att hade jag levt i vilken annan tid som helst, så finns ju risken att ha missat emil jensen.

första gången jag såg honom var en ganska kylig sommarkväll i juni. jag var sexton och på min första (och nu i efterhand också sista) hultsfredsfestival. i ett litet tält hade några slängt sig på kuddar en liten bit bort från en scen i mitten. och på scenen stog emil i testbildströja och pratade intensivt inför en liten publik om murar som bara är broar på högkant och människor som världen är vackrast i. jag hade ett vykort med mig, och mina händer lånade en penna från någon och jag skrev och skrev. det största och enda läsliga som stog på vykortet efteråt var fem meter upp i luften. tomas öberg måste ha smitit in i mina tankar och puttat lite svartsjukt på dem.
men det var så det kändes. att ha fått en snäll örfil, som inte gjorde ont det allra minsta. att vakna. och plöstligt, i ett tält i utkanten av den här virriga festivalen, befinna sig fem meter upp i luften.

igår träffade vi emil igen. mumford and sons "winter winds" hälsade alla välkomna, i publiken fanns ansikten jag inte sett på år, och emil var bättre än någonsin. han sjöng om hur han inte kunde tända några stjärnor, men publiken ville inte älska honom mindre för det. var jag än tittade så såg jag leenden och stora, varma ögon.

han var mer politisk än tidigare och det passade honom.
han pratade om dåliga egenskaper, bostadsrätter i mumindalen, om hur arbete numera verkligen ger frihet och om att vare sig vilja ha kakan eller äta upp den.
den viktigaste biten. hur en del människor ständigt röstar i valen efter bara sitt eget bästa, istället för andras, förbryllar mig. hundra kronor mer i plånboken, två hundra kronor mer i plånboken. spelar det någon roll när man vet var det tas ifrån? varför skyltar inga partier med sina biståndsfrågor istället?

jo, nu är vi nog där. emil pratade om det också. om hur man blir illa till mods när någon säger "jag bryr mig inte", men nästan lika illa till mods när någon säger "jag bryr mig". var ska man balansera?

den här majkvällens snälla örfil kom när emil sa: varför ska vår kommunikation vara så rak, när våra liv är så krokiga?

därför tänker jag inte ens öga igenom den här texten. den kommer tolkas, misstolkas, övertolkas och kanske tolkas i takt med vad jag tänkte när jag skrev den. faktum är att jag kanske redan tänker helt annorlunda. en anarkistisk revolution i nervbanorna kanske alldeles nyss slog till. jag kan aldrig veta. och återigen är det som emil skriver: det är ändå fint på något vis. varför vet jag inte, men det är sällan man vet exakt varför något är fint.